Myter
Mäns våld mot kvinnor omges fortfarande av myter, till exempel att våld i hemmet är en privat angelägenhet eller att mäns våld mot kvinnor kan skyllas på kvinnornas beteende. Myter kring mäns våld mot kvinnor tjänar ofta till att befria förövaren från ansvar för sina våldshandlingar och bidrar till att våldet mot kvinnor omdefinieras, bortförklaras, bagatelliseras och osynliggörs.
Myt 1: Män som misshandlar är ofta invandrare
Det är en allmänt utbredd uppfattning att invandrade män misshandlar kvinnor oftare än infödda svenskar, men det finns inga undersökningar som bekräftar detta.
Och även om så vore fallet, kan etniskt ursprung, kultur eller religion inte rättfärdiga våld mot kvinnor. Den rättsliga situationen i Sverige är entydig och klar - våld är brottsligt.
Dessutom bagatelliserar detta resonemang den svenska (och västerländska) kulturens kvinnoförnedrande budskap i till exempel pornografi, "herrtidningar", reklam och media.
Vår kultur är inte särskilt kvinnovänlig och jämställdhetsfrämjande. Många "svenska" kulturella uttryck framför och stödjer idéer om mäns rätt att dominera, även med våld.
Att invandrarkvinnor däremot på flera olika sätt är extra utsatta är välkänt på kvinnojourerna. Deras sociala nätverk och tillgång till stödresurser är på flera sätt sämre än infödda svenskors.
Invandrarkvinnor som inte har permanent uppehållstillstånd i Sverige och blir utsatta för våld av svenska män, riskerar att bli utvisade om de lämnar mannen.
Myt 2: Kvinnomisshandel är ovanlig i alla fall i Sverige
År
2006 anmäldes 25 400 misshandelsbrott mot kvinnor. Brottsförebyggande rådet
räknar med ett mörkertal på 75 procent, det vill säga att endast 25 procent
av de faktiska våldsbrotten anmäls till polisen.
När
det gäller just kvinnomisshandel och sexualbrott, brott som oftast begås i hemmet
utan vittnen, tror man att mörkertalet kan vara ännu högre.
Det
uppskattade mörkertalet på 75 procent antyder att ungefär 101 600 kvinnor misshandlades
i Sverige under 2006. Det skulle innebära att en man misshandlar en kvinna 278
gånger varje dag - drygt elva gånger varje timme, dygnet runt.
Ett
annat sätt att försöka ta reda på hur många kvinnor som misshandlas, är att
fråga dem som varit utsatta för brott (så kallade offerundersökningar). En sådan
undersökning, utförd av SCB, visar att 120 000 kvinnor om året utsätts för våld
och/eller hot om våld. Det motsvarar drygt 13 tillfällen varje timme.
Men
även de här undersökningarna har sina brister, och ger inte en heltäckande bild
av mäns våld mot kvinnor.
Myt 3: Män som misshandlar är psykiskt störda, arbetslösa, utslagna
Det finns ingen forskning som stöder detta påstående. Kvinnomisshandel är inget marginellt problem som bara berör en viss typ av män.
Kvinnomisshandel förekommer i alla sociala skikt, bland rika och fattiga, sjuka och friska, låg- och högutbildade, svenskar och invandrare etcetera.
Att männen på något sätt skulle skilja sig från de "vanliga, goda" männen, är en myt som kvinnojourerna möter hela tiden.
Myt 4: Män som misshandlar såg pappa slå mamma
Att män som misshandlar kvinnor, i sin barndom sett pappa slå mamma, är en ofta använd förklaring till kvinnomisshandel. Med tanke på hur vanlig kvinnomisshandel är, vore det rimligt att anta att en stor del av männen är uppväxta med att se sin mamma bli slagen.
I undersökningar har man hittat samband, men det är inget enkelt samband eftersom majoriteten av män som misshandlar inte har bevittnat våld mot mamman, och två tredjedelar av männen som har bevittnat våld har inte misshandlat sin partner.
Myt 5: Vissa kvinnor söker sig till män som slår dem
Att kvinnorna väljer fel typ av män, är en annan omhuldad "sanning". Men att misshandlade kvinnor lider av någon form av upprepningstvång och söker sig till våldsamma män, går inte att bekräfta med den forskning som finns på området. Och i vilka andra sammanhang diskuterar man brottsoffrets personlighet?
Däremot visar studier att majoriteten av våldsamma män upprepar sitt beteende i nya relationer. Det är mäns upprepade våldsutövning som är problemet, inte kvinnors beteende eller felaktiga val av partner.
Att peka på våldsoffret och hennes särskilda personlighet är vanligt när det gäller sexuella brott, som till exempel incest, våldtäkt och kvinnomisshandel. Det är ett sätt att göra våldsoffret medskyldigt.
Myt 6: Män har svårt att uttrycka sig och prata om känslor, kvinnor är egentligen starkare
Det finns inget som helst stöd för detta påstående i forskningen om våld mot kvinnor. Men det är en mycket vanlig förklaring framförallt inom psykologi och psykiatri. Förklaringen om mäns vanmakt som orsak till kvinnomisshandel, tyder på att man godtagit misshandlarnas egna bortförklaringar, och sedan presenterar dem som sanningar.
Det är när mannen upplever att kvinnan ifrågasätter hans makt och vägrar underordna sig, det vill säga utmanar hans rätt att bestämma, som han slår henne. Män som använder våld visar och upprätthåller sin makt, inte sin vanmakt. Den som däremot måste känna vanmakt är offret för våldet, alltså kvinnan.
Myt 7: Det är bara att lämna honom
Precis som andra parrelationer, så börjar även förhållanden som slutar i misshandel med förälskelse och kärlek, och för många kvinnor kommer den första örfilen som en total överraskning. Våldet kommer heller inte i början, när det skulle vara lätt att dra sig ur, utan först när förhållandet är väl etablerat och mannen redan har ett visst grepp om kvinnan.
Det finns ett starkt samband mellan ett kontrollerande beteende gentemot kvinnan och fysiskt våld mot henne. Ofta har de män som slår sin partner ett kontrollerande beteende - han försöker begränsa hennes kontakt med vänner och familj. Han har synpunkter på vem hon talar med, kräver att få veta var hon är och med vem. Han förödmjukar och uttalar sig kränkande om det hon gör, hur hon ser ut och så vidare.
Enligt en undersökning så uppvisade praktiskt taget alla män, (95 procent) som utövade mycket allvarligt och potentiellt livshotande våld mot sina hustrur/sambor, ett extremt kontrollbeteende gentemot dem.
Att bli slagen av den man älskar och är beroende av, är en oerhört kränkande upplevelse. Mannen är inte bara den som slår henne, det kan även vara han som ger henne kärlek och omsorg, tröstar henne och sköter hennes skador. Kontrasterna mellan hans omsorg och värme och hans misshandel, gör att kvinnan kan ha svårt att ta sig ur relationen.
Ett annat skäl till att hon inte går direkt kan vara att det är farligt. Myndigheterna har inte visat sig kunna garantera kvinnans säkerhet, och det är när hon vill bryta med mannen som risken för att bli allvarligt skadad är störst.
Den här myten förutsätter dessutom att det är vanligt att kvinnor stannar kvar länge i relationer med misshandel. Det finns det inga belägg för. Men det kan vara svårt att lämna en misshandlare.
Myt 8: Kvinnorna tar ofta tillbaka sina anmälningar
En misshandlad kvinna kan inte ta tillbaka sin anmälan, eftersom kvinnomisshandel sedan 1982 är ett brott mot samhället.
Före 1982 var kvinnomisshandel ett angivelsebrott, vilket betyder att den misshandlade kvinnan själv var tvungen att anmäla brottet. Men 1982 ändrades lagen så att kvinnomisshandel numera faller under allmänt åtal, vilket innebär att vem som helst kan anmäla, inte enbart den utsatta kvinnan.
Polisen är skyldig att utreda brott som kommer till deras kännedom, oavsett om det finns en anmälan från kvinnan eller inte, och åklagaren har ansvar att pröva fallet rättsligt.
Myt 9: Män som misshandlar är ofta alkoholister
Vad gäller sambandet mellan alkoholism och våld, så fann en kanadensisk undersökning att kvinnor som levde med män som var alkoholister, löpte fem gånger så stor risk att bli utsatta för våld. Men en majoritet av de misshandlande männen var inte alkoholmissbrukare.
Och även bland de män med svåra missbruksproblem, så var 32 procent av dem nyktra när de misshandlade kvinnan.
Myt 10: Misshandlade kvinnor är masochister
Det finns inga vetenskapliga belägg för att det är en särskild typ av kvinnor som utsätts för våld.
Däremot visar kvinnor som lever under den stress och skräck som misshandel innebär, ofta prov på vad som utifrån verkar vara ett förvirrat och irrationellt beteende. Detta är alltså ett resultat av misshandeln - inte anledningen till den
Myt 11: Män som misshandlar kan inte kontrollera sin aggressivitet
Män som misshandlar slår sällan spontant i vredesmod. Mannen väljer ut tillfället när han ska misshandla kvinnan, nämligen när de är ensamma, utan vittnen (när vittnen finns är de oftast barn).
Han kontrollerar vem han ska slå - inte sina vänner, sin chef, sina anställda - utan sin fru, sin sambo, sin flickvän. Han kontrollerar hur mycket han ska slå. Om män som misshandlar slog okontrollerat skulle många fler kvinnor dö varje år.
Eftersom syftet är att ha kontroll och bestämma, så vill han inte döda henne om han inte upplever sig totalt ha tappat greppet om henne.
Misshandlande män berättar i professor Eva Lundgrens bok "Våldets normaliseringsprocess":
"Jag tillstår att jag ofta var arg, eller blev arg. Men jag förlorade inte kontrollen. Kände mig starkare. Kände att det var rätt".
"Jag har aldrig blivit så provocerad att jag mister kontrollen, långt därifrån. Men jag kan bli fruktansvärt arg, jag blir fullständigt upprörd när hon ger sig ut på dessa vanvettiga företag. Och då slår jag, det är klart. Men det är för att sätta gränser. Jag har lärt mig hur man ska belöna och bestraffa precis på gränsen, så att hon lär sig gränserna. Nej, det är inte vreden som är poängen, jag skulle snarare säga att jag behandlar henne som en elev, en lite besvärlig elev."
Myt 12: Män slår när de är fulla och inte vet vad de gör
Vissa män misshandlar bara när de druckit alkohol, andra bara när de är nyktra. En del män misshandlar oavsett om de är fulla eller nyktra.
Alkohol är inte orsaken till våld mot kvinnor, de samband man kan hitta handlar till stor del om att vi har ett kulturellt förhållningssätt till alkohol, där berusning används som en ursäkt för våldsamma beteenden från män.
Alkohol ger inte kvinnor på samma sätt ansvarsbefrielse för olika handlingar.
Myt 13: Kvinnorna provocerar männen. Vissa kvinnor är ragator
Denna myt är mycket utbredd och etablerad. Den har sin grund i synen på mannen som familjens överhuvud, som traditionellt hade lagen på sin sida när det gällde att bestraffa kvinnan. Om vi godtar den här myten accepterar vi alltså fortfarande att en man under vissa förhållanden har rätt att slå en kvinna, nämligen när hon provocerar honom.
Myten bygger på flera förutsättningar: att våldet är ett svar på någonting, att mannen är den som bestämmer i förhållandet och att när de gränser han satt upp överskrids, kan han ha rätt att slå henne.
Diskussioner om kvinnors "provokationer" före en misshandel innebär att man ger henne skulden och fråntar mannen ansvaret för våldet. Vid andra våldsbrott diskuterar vi oftast inte om offren "provocerat fram" brottet. Till exempel anses inte rånoffer provocera rånare genom att ha en tjock plånbok synlig i bakfickan.
Myt 14: Misshandlade kvinnor är ofta missbrukare
Det här är en annan myt på samma tema, att det är särskilda kvinnor som drabbas. Men kvinnor som misshandlas finns i alla sociala skikt och i alla åldrar. Kvinnor med missbruksproblem är mycket utsatta för våld, men de utgör inte den största gruppen misshandlade kvinnor.
Myt 15: Kvinnorna slåss också. Paret lever i en våldsam relation
När kvinnor slår män är det nästan alltid för att försvara sig eller av frustration över hans våld mot henne. Kvinnligt våld är INTE ett samhällsproblem. Statistik för våld i parrelation: männen står för 96% av våldet och kvinnorna för 4 %. (BRÅ). Inkluderat våld i samkönade relationer.
Mäns våld mot kvinnor skadar mer än kvinnors våld mot män, det är mer troligt att kvinnorna hamnar på sjukhus efter att han blivit slagna av sin partner än tvärtom. Kvinnor blir dödade av sin manliga partner i högre grad än vice versa, män är starkare än kvinnor och uppfostras till att använda våld för att kontrollera andra.
I en studie fann man att i samtliga relationer med misshandel var hon rädd för honom, han kontrollerade henne, hon blev skadad oavsett om hon slog tillbaka och försökte försvara sig. Kvinnans strategier mot mannens våld och förtryck måste ses i sitt sammanhang, där mannen kontinuerligt använder både emotionellt och fysiskt våld mot henne.
Myt 16: Misshandeln kommer att upphöra. Han kan ändra sig
Familjeterapi för att komma tillrätta med misshandeln har i flera fall visat sig öka risken för att kvinnor blir mer misshandlade. Terapi stödjer mannens föreställning om att det är hon som har problem och kvinnan får ett lika stort ansvar för våldet som mannen, genom att hon också deltar i terapin.
Lösningen på misshandeln blir att de gemensamt ska förändra sin relation. Men hon är inte ansvarig för hans våld mot henne, det är hans beteende som är ett problem och alltså han som måste ändra sig.
Många kvinnor lever med misshandlande män och hoppas att de ska få honom att ändra sig och sluta misshandla henne. Ibland kan det fysiska våldet upphöra, men det psykologiska våldet trappas upp. Han behöver inte längre slå henne till underkastelse, det räcker med ord och subtilt kroppsspråk. Hon vet hela tiden vad han är kapabel till.
Lättnaden över att han har slutat slå kan överskugga det faktum att han fortsätter att förödmjuka, kontrollera och utöva psykologiskt våld mot henne.
Myt 17: Det går att skilja de våldsamma männen från goda. De har ett aggressivt och stört beteende
Flera studier visar att gruppen män som misshandlar innehåller så många olika personlighetstyper, att de inte skiljer sig från manliga normalbefolkningen.
Även denna myt lägger ansvaret på kvinnorna. Och den förutsätter precis som flera andra myter att kvinnomisshandel handlar om män som är annorlunda - om avvikare. Det enda som skiljer män som misshandlar från män som inte misshandlar är våldet.
Myt 18: Kvinnomisshandeln i Sverige är inte av grov karaktär
Hur många kvinnor som blir misshandlade till döds av nuvarande eller före detta partner i Sverige vet vi inte exakt, siffrorna är även här bara uppskattningar, och myndigheterna lämnar bristfällig information på den här punkten.
Eftersom brottsstatistiken inte redovisar offrets kön när det gäller polisanmälda mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång, går det inte att få fram hur många kvinnor som dödas. [Sedan "Avliva myterna" skrevs har detta däremot ändrats. Numera visar brottsstatistiken även offrens kön]
Det finns även en gråzon inom statistiken, i Stockholms län dog 208 kvinnor av så kallade "oavsiktliga skador" och 120 av dem kategoriserades som "självmord eller skada genom ovisst uppsåt".
Vi kan alltså inte med säkerhet veta hur många kvinnor som dödas av sin nuvarande eller före detta manliga partner varje år i Sverige. BRÅ beräknar att två tredjedelar av de kvinnor som dödades under 1991-1994 dödades av en partner eller före detta partner, och uppskattar att det betyder 30 dödade kvinnor per år. ROKS, som också vill räkna dem som dör av "skada genom ovisst uppsåt" med mera, hävdar att en mördad kvinna i veckan ligger närmare sanningen.
Det finns heller inga undersökningar som kan ge ett helhetsperspektiv över de skador som kvinnor får till följd av mäns våld. Myter och fördomar gör att kvinnor skäms för sina skador, och om de söker hjälp inom sjukvården är det inte alltid de berättar hur de fått sina skador.
Exempel från svensk kvinnoverklighet:
Kvinna, född 1959, misshandlad av sambo. Mannen gav kvinnan cirka 50 knytnävsslag i ansiktet, på huvudet och på kroppen. Misshandeln resulterade i omfattande skall- och hjärnskador, avskärmad syn, känselbortfall i högra kroppshalvan, dyfasi och afasi, balansrubbningar samt epilepsi.
Kvinna, född 1962, utsatt för mordförsök av före detta pojkvän. Mannen slog henne med en slägga i huvudet, knivskar henne och band fast henne. Genom elkabel gav han henne flera stötar genom kroppen, vilket bland annat resulterade i svåra brännskador.
Kvinna, född 1960, misshandlad av make. Paret hade kommit överens om att skiljas. Kvinnan vaknade en morgon med svår huvudvärk och av att huvudet kändes "varmt". Mannen hade skjutit henne i huvudet med ett finkalibrigt handeldvapen.
Myt 19: Kvinnomisshandel är inte så vanlig i västvärlden
I en kanadensisk studie uppgav över hälften (51%) av kvinnorna att de hade upplevt minst en händelse av fysiskt och sexuellt våld från det att de var 18 år. Det motsvarar över fem miljoner kanadensiska kvinnor som minst en gång utsatts för våld.
Nästan hälften (45%) av kvinnorna redogjorde för att förövarna var män de kände. 48 procent uppgav att de blivit utsatta för övergrepp i upplösta äktenskap eller samboförhållanden. 63 procent av kvinnorna som utsatts för våld av sin partner berättade om fler än ett våldstillfälle, och 32 procent angav fler än tio våldstillfällen.
Studien visade även att en av fem gravida kvinnor utsatts för våld av sin partner. I 40 procent av dessa fall började mannen misshandla kvinnan under graviditeten. Undersökningen visar också att det är en svår och riskabel process för kvinnorna att lämna mannen.
Holly Johnson (red.) skriver i boken "Våld mot kvinnor":
Många misshandlade kvinnor utsätts för en ökad fara när de hotar att lämna sina våldsamma män, eller vidtar åtgärder för att göra det. Mannen kan uppfatta kvinnans hot att avsluta förhållandet som ett allvarligt hot mot hans kontroll över henne, vilket kan leda till ökat våld, kanske även hennes död.
Det är just under separationen från en våldsam man, som vissa kvinnor löper störst risk att dödas. Mellan år 1974 och 1990 var andelen mördade bland gifta kvinnor som separerat från sin man fem gånger högre, än motsvarande siffror för kvinnor som fortfarande sammanbodde med mannen vid tiden för mordet.
Myt 20: I Sverige är kvinnor och män nästan helt jämställda
Om vi tittar i den offentliga statistiken, så har kvinnor i Sverige fortfarande inte lika mycket makt och resurser som män. Till exempel har kvinnor generellt lägre lön, även om de utför likartade arbetsuppgifter. Kvinnor tjänar endast cirka två tredjedelar av vad män tjänar.
Arbetsmarknaden är könsuppdelad med kvinno- och mansyrken och cheferna är män inom både offentlig (71%) och privat sektor (91%).
Även inom utbildningssektorn finns stora skillnader, den högsta akademiska titeln innehas till 92 procent av män.
Det obetalda arbetet i hemmet, ett arbete som varken ger lön, status eller makt, utförs till två tredjedelar av kvinnor.
Dessa fakta bland andra gör att, oavsett enskilda kvinnors upplevelse av makt, så har kvinnor som grupp mindre makt och möjlighet att påverka i samhället än män. Och oavsett mäns upplevelser av maktlöshet har de, som grupp och som individer, mer makt i samhället än kvinnor - och de har det på grund av sitt kön.
Maktobalansen i samhället har betydelse för de nära relationerna mellan män och kvinnor. ROKS uppfattning är att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för att män har mer makt i samhället än kvinnor.
Samtidigt är detta våld ett sätt att se till att mäns makt består. Män som misshandlar upplever att deras makt över kvinnan håller på att gå förlorad. Då slår de kvinnan till underkastelse och rädsla, och deras upplevelse av sin egen överordning är återskapad.
Myt 21:Kvinnan bör stanna hos mannen för barnens skull.
Det är oetiskt att begära att någon skall offra sitt liv för någon annan. Om kvinnan emellertid endast skulle tänka på barnen skulle hon lämna Misshandlaren.
FAKTA: Misshandlade kvinnors barn som sökt läkarhjälp hade ständig huvudvärk, astma och sömnsvårigheter.
En undersökning av 124 misshandlade mödrar visade att 36 procent av misshandlarna också slog en eller flera av barnen, och 54 procent uppgav att barnen var märkbart ängsliga.
Rapporten "Lagen om besöksförbud" noterar att alla barn till mödrar som krävt ett besöksförbud allvarligt påverkats av misshandlarens uppträdande. Barnen reagerar medrädsla, tystnad, tillbakadragenhet och ovilja att träffa mannen. Misshandlarna hävdar ofta att sådana reaktioner är ett resultat av moderns inflytande men "vilken vuxen människa skulle frivilligt vilja vara ensam med, eller kanna trygghet hos någon man sett misshandla eller hota en anhörig gång på gång?"
"Women`s Aid", riksorganisationen för kvinnojourer i Storbritannien, uppskattar att mellan 20 och 30 procent av barnen som kommer till kvinnohus för misshandlade kvinnor också misshandlats av moderns man eller sambo. De som misshandlas är inte oberörda av misshandlarens brutalitet. De märker att också barnen är rädda för att bli misshandlade.
Myt 22: Misshandeln är en tillfällighet. "Härda ut så blir det bättre".
Många kvinnor stannar hos misshandlaren därför att de hoppas att han ska bättra sig. Tyvärr får denna förhoppning ofta katastrofala följder.
FAKTA:
Pagelow fann att 94 procent av misshandlade kvinnor rapporterade mer än ett övergrepp och att 74 procent rapporterade en ökning av både misshandelns svårighetsgrad och frekvens.
Walker fann att endast 1/5 av kvinnorna behövde läkarvård efter den första misshandeln, medan cirka hälften behövde det efter den grövsta misshandeln. Antalet kvinnor som misshandlats med föremål under den grövsta misshandelstillfället var dubbelt så högt som de som misshandlades med ett föremål under det första misshandelstillfället.
En misshandlare förklarar att män börjar misshandla en kvinna med knuffar och auktoritärt skrikande; "det är väl ganska ofarligt men sedan kommer slagen. Slagen blir hårdare och sen blir det spark i ryggen då och då… Sedan börjar misshandeln med knuten näve. Nästa steg är att använda tillhygge. Jag hotade henne med knivar och gjorde klart för henne att jag ämnade använda dem."
Myt 23: Unga ensamstående mödrar är mest utsatta för våld.
Detta påstående från kriminologer sätter skräck i kvinnor som lever utan män och får det att framstå som om det vore en garanti för skydd mot misshandel att leva med en man.
FAKTA: En brottsofferundersökning från SCB fann att en av sex ensamstående kvinnor med barn uppgav att de varit utsatta för eller hotats av våld under det senaste året, dvs mer än någon annan grupp av kvinnor. SCB bad dock aldrig kvinnorna att identifiera Misshandlaren. Hade de ombetts göra detta är det troligen att kriminologerna funnit att kvinnor till största delen utsätts för våld av män de lever eller har levt ihop med. Om man beaktar det faktum, att brottsofferundersökningen utfördes per telefon med ett antal godtyckligt utvalda personer i deras hem, och att misshandlarna kan ha varit närvarande vid intervjun, inser man hur svårt det måste ha varit för kvinnor som lever med män att kunna berätta att de utsätts för misshandel. Personer som är skilda eller har separerat utgör sju procent av befolkningen enligt amerikanska brottsofferundersökningar. Men hela 75 procent av de kvinnor som misshandlats tillhör denna grupp. Forskarna förklarar att "kvinnor som fortfarande var gifta... var antingen mer motvilliga än skilda eller mindre benägna att betrakta det som en kriminell handling."
Myter om sexualiteten:
Myter som är mycket seglivade även bland dagens tonåringar, som att
Mäns sexualdrift är en okontrollerbar naturkraft
Kvinnor säger nej men menar ja.
Det är inte våldtäkt om man är kär i killen.
Myter om våldtäkt
Det finns en rad olika myter kring våldtäkter
- Hon kunde ha sagt nej, hon sa nej men menade ja.
- Hon var så utmanande klädd och hade djup urringning så då får man skylla sig själv.
- Hon vill bara hämnas och sätta dit en man/kille som hon var arg på.
- "Kvinnan är underlägsen mannen rent fysiskt därför är det lönlöst att göra motstånd."
Oavsett hur stor och stark mannen är känner han smärta om han blir attackerad på en ömtålig kroppsdel. Dessutom förväntar sig inte han sig inte en motattack. Aktuell forskning visar att det inte finns något samband mellan mannens och kvinnans kroppsstorlek och utgången av ett våldtäktsförsök.
Det finns också myter kring en våldtäktsman
"Bara en viss typ av kvinnor blir utsatta." Alla slags kvinnor blir utsatta. Det är en vanföreställning att män enbart våldtar kvinnor de attraheras av.
- Han blev så upphetsad av tjejen så han visste inte vad han gjorde.
- Han har en så extremt stark sexualdrift och därför förgriper han sig på tjejer.
- Han är sinnessjuk eller förstår inte bättre.
Naturligtvis är dessa påståenden inget annat än just myter. En tjej/kvinna ska aldrig anklagas för att ha blivit våldtagen eller sexuellt utnyttjad. Det spelar ingen roll vad hon har på sig eller om hon är full, ingen tjej skall inte behöva riskera att bli utnyttjad för det!
"Män blir mer aggressiva om kvinnan gör motstånd."
Undersökningar visar tvärtom att ju tidigare, mer kraftfullt och aggressivt en kvinna gör motstånd desto mindre aggressiv blir mannen. Våldtäktsmannen vill ha ett lätt offer. Om hans offer gör motstånd genom skrik, slag och sparkar kommer han med största sannolikhet att ge upp. Förutom att han blir överraskad och skadad fysiskt riskerar han att bli upptäckt, och det är det sista han vill.
Våldtäkter bortförklaras ofta med att män inte kan kontrollera sin sexualitet eller att våldtäktsmän är psykiskt sjuka. Alla dessa myter leder till ett ansvarsbefriande av killar/män och skuldbeläggande av tjejer/kvinnor. Men det borde inte vara tjejerna som ska känna skuld utan de killar och män som våldtar.
Mot myter och fördomar, som inte hör hemma år 2007.
Vi arbetar aktivt mot myter och fördomar runt våld i nära relation, våldtäkt, etc. Vi hoppas att nästa årtionde kommer man att tycka de seglivade myter som finns idag är lika bisarra som de vi har avskrivit som myter idag.
Några myter från förr: Att det var farligt att få utlösning för ofta för att sperman krävde vätska från hela kroppen, så även från hjärnan. Förståndet kunde då bli lidande om man fick utlösning för ofta. För mycket sex kunde även leda till dåligt minne, kortare liv och skrumphjärna. Mycket sex under graviditeten troddes ge utvecklingsstörda barn eller barn med mycket dålig fysik. Man trodde att kvinnans orgasm var nödvändig för en befruktning. Orgasmen skulle medföra att kvinnans livmoder öppnades och släppte in mannens sperma.
