Våld mot äldre - en vit fläck

Blåmärken på gamla vissna bröst och armar. Blodiga rispor på skrynkliga lår. Benbrott i sköra lemmar. Inte är det väl misshandel?
Jodå, skriver Olaug Juklestad. Fysiska och psykiska övergrepp upphör inte med stigande ålder.

Det finns många myter runt ålderdomen. En är att äldre är snälla, en att de är svaga och ännu en att gamla saknar sexualliv. Myterna gör det svårare att upptäcka övergrepp. Vi ser inte skador som konsekvenser av fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Äldres hjälpbehov uppfattas inte. Ändå är det inte alls ovanligt. Äldre utsatta för familjevåld är en mycket bortglömd och osedd grupp.
Vanligtvis är offret en kvinna i 70-årsåldern som bor tillsammans med en man som misshandlar henne. Eller också är hon änka eller frånskild med vuxna barn - oftast en son - med sociala, psykiska eller missbruksproblem, ibland också kriminellt belastad. Den äkta mannen eller sambon kan ha psykiska problem eller vara missbrukare, men det kan också handla om en man som blivit senildement och aggressiv. Eller helt enkelt sedan länge misshandlat sin kvinna. I ett annat typexempel kan kvinnan själv vara dement och vårdkrävande och bli misshandlad av sin vårdgivare.
Det finns kvinnliga förövare och manliga offer. Och det är inte det fysiska våldet som dominerar bilden. Vanligast är psykisk terror och hotelser, att nedvärdera, negligera, att ekonomiskt och materiellt utnyttja. Men våra myter om ålderdomen gör oss kanske mest blinda för fysiskt och sexualiserat våld.
Ålder är inte en fråga om födelsedatum och äldre är ingen homogen grupp. Individuella skillnader har i stället en tendens att öka med stigande ålder. Det som slagit mig i arbetet med äldre våldsutsatta kvinnor är den styrka och uthållighet de visar, trots allt de fått gå igenom, trots att hälsan kanske sviktar. I många fall ser det ut som om kvinnan får ny styrka i ålderdomen. Det kan provocera mannen, som kanske haft svårare för att anpassa sig till sitt nya liv som pensionär. Han känner sig hotad av kvinnans nya styrka och det kan föra till svartsjuka och våld.
En äldre kvinna bestämde sig för att flytta från sin man efter 50 års äktenskap. Hon ville inte längre finna sig i att bli trampad på. Reaktionen hos släkt och vänner blev: När hon hållit ut så länge, kan hon väl hålla ut lite till. Kvinnan var 70 år och hade sannolikt 10, kanske uppemot 20 år kvar att leva, längre än många äktenskap varar i dag.
En av de mest hårdnackade myterna om ålderdomen är troligen den om sexualiteten. Det är svårt både för hjälpare och yngre anhöriga att acceptera att äldre har ett sexualliv och kan bli förälskade på nytt. Gamla ses gärna som a-sexuella, något som jag tror bidrar starkt till att vi inte upptäcker och avslöjar sexuella övergrepp. Samtidigt som forskningen visar att sexualförbrytare gärna väljer offer som är svaga och inte kan säga ifrån.
Äldre blir inte mötta på sina egna premisser. Det sker mycket i nära relationer under ålderdomen. Förändringar som borde vara en utmaning för familjeterapeuter att behandla, om det vore tillåtet för äldre att efterfråga hjälp på samma sätt som yngre. Men äldre förekommer nästan inte alls i terapisammanhang - om det inte är de yngres behov som förorsakar att de infinner sig.
Gamla blir avspisade med piller i stället för samtal och terapi vid psykiska problem och livskriser. Många terapeuter anser det för sent att göra något när folk blivit gamla och skyller på fastlåsta mönster.

Vad är det då som gör att vi inte lägger märke till våld mot äldre? Och varför finns en så dålig beredskap från samhället att erbjuda hjälp och stöd? Med hjälp av forskningen om kvinnomisshandel kan vi definiera vissa riskfaktorer:

• Sårbarhet ­ hjälplösa, försvarslösa, maktlösa och beroende.
• Låg sannolikhet för vedergällning eller motangrepp.
• Det intima och privata som ingår i ett familjeliv.
• Våldets dolda natur ­ belagt med skam hos både offer och förövare.
• Frånvarande eller svag social kontroll.
• Låg sannolikhet för polisanmälan, åtal och dom.

Att nedsatt hörsel och syn hos gamla, ett svagare allmäntillstånd, glömska och bristande uppfattningsförmåga gör det svårare för ett offer att göra klart för omgivningen vad som pågår, är inte så svårt att inse. Men det finns även andra faktorer som grumlar sikten:

• Symptombilden hos gamla kan vara mera oklar, vilket gör det svårare att ställa rätt diagnos.
• Skador efter övergrepp, som blåmärken, ben- brott eller depression, kan bortförklaras som en följd av ålder.
• Den fysiska och psykiska sårbarheten ökar med stigande ålder och maktbalansen i konfliktfyllda familjeförhållanden kan rubbas.
• Konsekvenserna av övergrepp blir allvarligare och kan påskynda åldringsprocessen och föra till en för tidig död. Ett lårbensbrott kan till exempel ge varaktiga funktionshinder.
• Omsorgsbörda kan skapa konflikter med nära anhöriga.
• Dementa kan bli mycket aggressiva. Om offret har demens eller afasi, har hon eller han svårare att be om hjälp.

Ända sedan 1986 har social- och hälsodepartementet i Norge finansierat flera projekt i syfte att öka kunskapen om och utveckla åtgärder för äldre våldsoffer. Redan tidigt visade forskningen att de inte fick den hjälp de behövde och att äldre kvinnor var mest utsatta. Själv ledde jag mellan åren 1991-94 projektet Vern for eldre i stadsdelen Manglerud i Oslo i syfte att sprida förebyggande information och att utveckla en modell för omhändertagande. Det är en genomsnittskommun utan större sociala problem.
Vi höll informationsmöten bland pensionärer, för hälso- och vårdinrättningar, socialkontor, polisen, politiker och andra som kunde tänkas komma i kontakt med äldre. Alla gamla i stadsdelen fick en broschyr hem i brevlådan.
Lättillgänglighet och tid blev honnörsord. Att arbeta med kriser och att följa offren och deras familjer i den process som är nödvändig för att skapa förändring tar tid. Hembesök var en naturlig del i arbetet och de som behövde fick en fristad i krislägenhet. Vi försökte också hjälpa förövarna.
Övergreppsproblem är komplicerade och det ville till ett samarbete olika yrkesgrupper och myndigheter emellan. Vi stod också till tjänst med rådgivning och utbildning för fackfolk.
Efter 2,5 års verksamhet hade Vern for eldre i Manglerud handlagt 68 ärenden och hela 15 olika instanser hade varit anmälare. Det innebar att tre procent av de äldre i stadsdelen hade haft kontakt med Vern for eldre. Ytterligare 42 ärenden rörde anmälningar från andra stadsdelar.
Ett äldre äkta par hade problem med en son som missbrukade alkohol och narkotika. Missbruket kostade och han lockade och tvingade till sig pengar av föräldrarna och stal värdesaker som han kunde sälja. Han kunde vara brutal och oberäknelig när han var påverkad och förstörde och slog sönder saker i hemmet. Föräldrarna var hela tiden rädda. De tordes inte avvisa honom och klarade inte av att hejda honom eller kasta ut honom. De slet också med skulder efter att ha gått i borgen för honom och var rädda för att förlora sin bostad.
En 63-årig kvinna hade genom hela sitt äktenskap blivit misshandlad av sin 15 år äldre man, (nu 78 år gammal). Han var kraftigt alkoholiserad och våldsam när han var full. Hon hade åtskilliga ärr på brösten och kroppen i övrigt efter slag, skärsår från krossade flaskor eller sönderslagna prydnadssaker. Misshandlingen hade också lett till armbrott och utslagna tänder.
En annan, 75-årig kvinna blev nerdrogad av sitt narkomaniserade barnbarn och sexuellt utnyttjad av både honom och hans umgängeskrets.
Vern for eldre blev väl mottaget i stadsdelen Manglerud. Särskilt polisen hade länge saknat ett ställe att vända sig till och samarbeta med. Just samarbetet mellan olika instanser gjorde det lättare att hitta lösningar i de mångfacetterade familjeproblem som det ofta handlar om.

Äldre kvinnor har hittills inte vänt sig till de norska kvinnojourerna (krisesenter), även om det håller på att ändra sig. I Vern for eldre i Oslo använde vi oss av en egen krislägenhet just för att många äldre hade behov som kvinnojourerna inte riktigt kunde möta. Dessutom behövde också män en tillflyktsort och de släpps inte in i jourernas krislägenheter.
Men kvinnojourerna i Norge såväl som i Sverige är en gräsrotsrörelse, som uppstått ur kvinnors hjälpbehov i en annan fas i livet, där omsorgen om mindre barn ofta är en drivkraft. Äldre har inte bara problem i äktenskapet utan lika ofta med vuxna barn. De behöver något eget. Oslo inrättar tre Vern for eldre i år som ska täcka behovet i alla sina 25 stadsdelar. Grannkommunen Drammen har också fått ett Vern for eldre. Det behövs fler ­ både i hela Norge, men även i Sverige. Problemen är desamma.
Vi vet att övergrepp mot äldre är ett allvarligt problem. Att det till största utsträckning drabbar äldre kvinnor, även om också män är utsatta. Vi vet att det aldrig är för sent, att förändring sker även i hög ålder. Att äldre är engagerade och har resurser ­ förutsatt de ges möjligheter att utveckla dem. I varje skandinavisk kommun bör ett Vern for eldre inrättas, med ett kunnigt nationellt centrum för rådgivning, utbildning och informationsspridning.

av Olaug Juklestad
socionom och rådgivare vid Kompetansesenter
for voldsofferarbeid vid Oslo universitet